Heart Broken
Det har definitiv varit en ruskigt tung tid för mig på alla plan under de sista månaderna. Inte nog med att Världens Bästa Kompis min fin fina Dobber kille Melvin hastigt gick ifrån oss i en trafik olycka den 15/10-11.
Vi kan ta hela historien näääästan från början...Here We GO!
Jag och Oskar har försökt att få barn under flera år. Vi har även påbörjat en infertilitetsutredning med IVF behandingar som nästa steg. Drömmen om ett barn har varit väldigt stark hos oss, men vi har även varit medvetna om att det kunde bli svårt att bli gravida. Inte minst pga av min PCO samt att vi drabbades av en utomkvädesgraviditet för 4 år sen som resulterade i 2 akuta buk operationer. Och förlusten av ett barn.
När Melvin gick bort var det ett hårt slag för mig, världen blev som ett mörker. Nästan så att jag inte ville finnas kvar utan han. Dessutom låg min bror på sjukhus förlamad från nacken och ner pga av vad vi nu vet är benmärgscancer. Så jag befann mig i Stockholm när Melvin blev påkörd. Och kampen att ta sig hem i tid för att säga Hej Då var inte det enklaste. Men hem kom jag, dagen efter. Kl 21:10 den 15/10 så slutade världens finaste hjärta att slå.
Det blev extremt många motgångar på en gång. Helt plötsligt i allt detta mörker tändes ett ljus när vi fick reda på att vi lyckads bli gravida. Ljuset blev bara starkare. Det kändes mer som att livet återvände till oss. Det fanns liksom en mening med allt det negativa som hänt. Jag blev inskriven och träffade båda barnmorska och läkare för att se över min medicinering. Allt var så bra så bra. Lyckan var enorm. Jag njöt av varje dag av att vara gravid, följde slaviskt varje steg i utvecklingen av bebisen som var där inne. Vi började planera hur vi ska möblera om i sovrummet så allt får plats. Att hålla ett stenhårt Pokerface inför svärföräldrarna som senare fick veta om den glada nyheten på farsdag. När vi efter inrådan från barnmorskan fått veta att ni kan berätta nu. Den absolut värsta perioden är ju över. Detta var i v 8. Och eftersom jag på farsdag gick in i v.9 så kände vi "Okej, lets tell them" Sagt och gjort, delad glädje är dubbel glädje. :)
Men så fick jag blödningar veckan efter, vilket man kan få. Så givetvis åket jag in till akuten för att prata med läkaren och blev även där övertygad om att detta kan hända. Det betyder inte att du kommer få ett missfall "Du ska se att det går över, åk du hem och vila bara" sa barnmorskan på sjukhuset. På kvällen fick jag lite mer ont och Oskar kom hem från sitt jobba och vi tog beslutet att åka in till Sunderbyn. Mest för att lugna mina nerver som var överallt och ingenstanns. På Sunderbyn fick vi göra ett vaginalt ultraljud och redan där visste jag att nått var galet. Jag var enligt beräkning i veckan 9, men på den svartvita skärmen syntes inget foster eller något hjärtslag. Däremot en tom hinnsäck. Som bekräftade graviditet. Läkaren förklarade så fint att "Det kan ha varit, men det är ingenting, eller så är det en ny graviditet. Men mest troligt är det ingenting. Det är nog så att du fått en naturlig missad abort. Den har helt enkelt avstannat och det kan vara den som sätter igång nu". Vilket den även gjorde...
Allt mörker bara kom tillbaka i ett svep. Både jag och Oskar satt och grät i bilen efter det här. Bortsett från när Melvin dog så var detta vår tystaste resa från Luleå. Bortsett från alla snyftningar. Så nu är vi tillbaka på ruta 1, båda försöker att få tillbaka fotfästet och dagarna passerar som i ett töcken bara. Vi måste helt enkelt hitta tillbaka till oss själva och livsglädjen. Men det är inte det enklaste. Sorgen och saknaden är enorm efter det lilla pyret som växte för bara ett lite slag sen inne i magen. Hjärtat är söndertrasat med sorg och de som lyckades att lappa ihop det mesta försvann...och det föll isär igen. Så där är jag nu, i mitt/vårt personliga helvete och försöker hitta vägen ut här ifrån. Men just nu finns det inget ljus i mörkret...Bara små glimtar här och var, men inget som är konstant och skiner hela tiden.