Heart Broken



Det har definitiv varit en ruskigt tung tid för mig på alla plan under de sista månaderna. Inte nog med att Världens Bästa Kompis min fin fina Dobber kille Melvin hastigt gick ifrån oss i en trafik olycka den 15/10-11.

Vi kan ta hela historien näääästan från början...Here We GO!

Jag och Oskar har försökt att få barn under flera år. Vi har även påbörjat en infertilitetsutredning med IVF behandingar som nästa steg. Drömmen om ett barn har varit väldigt stark hos oss, men vi har även varit medvetna om att det kunde bli svårt att bli gravida. Inte minst pga av min PCO samt att vi drabbades av en utomkvädesgraviditet för 4 år sen som resulterade i 2 akuta buk operationer. Och förlusten av ett barn.

När Melvin gick bort var det ett hårt slag för mig, världen blev som ett mörker. Nästan så att jag inte ville finnas kvar utan han. Dessutom låg min bror på sjukhus förlamad från nacken och ner pga av vad vi nu vet är benmärgscancer. Så jag befann mig i Stockholm när Melvin blev påkörd. Och kampen att ta sig hem i tid för att säga Hej Då var inte det enklaste. Men hem kom jag, dagen efter. Kl 21:10 den 15/10 så slutade världens finaste hjärta att slå.

Det blev extremt många motgångar på en gång. Helt plötsligt i allt detta mörker tändes ett ljus när vi fick reda på att vi lyckads bli gravida. Ljuset blev bara starkare.  Det kändes mer som att livet återvände till oss. Det fanns liksom en mening med allt det negativa som hänt. Jag blev inskriven och träffade båda barnmorska och läkare för att se över min medicinering. Allt var så bra så bra. Lyckan var enorm. Jag njöt av varje dag av att vara gravid, följde slaviskt varje steg i utvecklingen av bebisen som var där inne. Vi började planera hur vi ska möblera om i sovrummet så allt får plats. Att hålla ett stenhårt Pokerface inför svärföräldrarna som senare fick veta om den glada nyheten på farsdag. När vi efter inrådan från barnmorskan fått veta att ni kan berätta nu. Den absolut värsta perioden är ju över. Detta var i v 8. Och eftersom jag på farsdag gick in i v.9 så kände vi "Okej, lets tell them" Sagt och gjort, delad glädje är dubbel glädje. :)

Men så fick jag blödningar veckan efter, vilket man kan få. Så givetvis åket jag in till akuten för att prata med läkaren och blev även där övertygad om att detta kan hända. Det betyder inte att du kommer få ett missfall "Du ska se att det går över, åk du hem och vila bara" sa barnmorskan på sjukhuset. På kvällen fick jag lite mer ont och Oskar kom hem från sitt jobba och vi tog beslutet att åka in till Sunderbyn. Mest för att lugna mina nerver som var överallt och ingenstanns. På Sunderbyn fick vi göra ett vaginalt ultraljud och redan där visste jag att nått var galet. Jag var enligt beräkning i veckan 9, men på den svartvita skärmen syntes inget foster eller något hjärtslag. Däremot en tom hinnsäck. Som bekräftade graviditet. Läkaren förklarade så fint att "Det kan ha varit, men det är ingenting, eller så är det en ny graviditet. Men mest troligt är det ingenting. Det är nog så att du fått en naturlig missad abort. Den har helt enkelt avstannat och det kan vara den som sätter igång nu". Vilket den även gjorde...

Allt mörker bara kom tillbaka i ett svep. Både jag och Oskar satt och grät i bilen efter det här. Bortsett från när Melvin dog så var detta vår tystaste resa från Luleå. Bortsett från alla snyftningar. Så nu är vi tillbaka på ruta 1, båda försöker att få tillbaka fotfästet och dagarna passerar som i ett töcken bara. Vi måste helt enkelt hitta tillbaka till oss själva och livsglädjen. Men det är inte det enklaste. Sorgen och saknaden är enorm efter det lilla pyret som växte för bara ett lite slag sen inne i magen. Hjärtat är söndertrasat med sorg och de som lyckades att lappa ihop det mesta försvann...och det föll isär igen. Så där är jag nu, i mitt/vårt personliga helvete och försöker hitta vägen ut här ifrån. Men just nu finns det inget ljus i mörkret...Bara små glimtar här och var, men inget som är konstant och skiner hela tiden.



Kommentarer
Postat av: Maja

Åh finaste du, nu sitter jag här och gråter på skolan. Jag förstod så väl att det var därför du var glad men inte ville berätta varför och att sen få läsa att allting bara sket sig... Jag tänker på er och jag önskar er all lycka. Jag hoppas så att det är eran tur snart. Kramar!

2011-11-29 @ 13:22:55
Postat av: Jeanethe

Men OMG Sandra.... du har ett bra poker face eller så är de jag som inte känner dig nog väl för att kunna se förbi ditt fina leende på jobbet. Jag kan bara gissa hur de känns, och jag hoppas innerligt att ni skall finna ljuset igen i form av ett barn som ni så hemskt gärna vill ha :) KRAAM

2011-11-29 @ 14:58:11
Postat av: Cissi

Fina, fina, fina du!! Här sitter jag och gråter med dig...Jag kan inte ens tänka mig vad du går igenom, men ring mig när du vill om du vill prata. Kom hit och surra, när du vill!!! Jag tänker på dig/er hela tiden och hoppas verkligen att allt löser sig.



Det kommer att bli bra det här, du är värd allt bra!!! Du är en av dom bästa personerna i världen. Fan, det kommer blir bra!



Sjukt många kramar från mig!!!

2011-11-29 @ 16:54:00
URL: http://lillohman.blogg.se/
Postat av: Kicki

Men faaan, jag sa ju att jag inte skulle läsa detta på jobbet!! Och vad gör jag!? ;'(



Så sjukt orättvist livet är när världens finaste snällaste och framtida mest awsome mamma råkar ut för nåt sånt här!

Som jag sagt förut, ni kommer få erat efterlängtade lilla hallon på ett eller annat sätt. Och fram tills dess (och efter också såklart) så finns vi här för dig/er!



Love you!!! <3 Kraaaaaaam

2011-11-29 @ 19:46:22
URL: http://kickikickass.blogg.se/
Postat av: Sandra

Ni är alla så fina och ni tillhör de glimtarna som finns i mörkret! Ni betyder alla mer än ni tror för mig! Love YOU ALL!!

2011-11-30 @ 00:37:54
URL: http://awsomebananas.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0